To hear and act

  • Matteusevangeliet 7:24 "Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan."
Tanken slog mig för någon dag sedan, tänk om det är så att anledningen till att det är så få kristna som regelbundet hör Gud tala är för att han vet att vi ändå inte kommer lyssna?! För han vet ju vad som är i våra hjärtan.
 
Kvinnan på tåget
För en vecka sedan satt jag på tåget hem från Norge, där jag varit och hälsat på Daniel. De första tre timmarna från Stockholm satt jag och pratade med kvinnan bredvid mig. När jag därefter gick iväg för att gå på toaletten så frågade jag Gud om han ville att jag skulle säga något särskilt till henne. Jag upplevde då att han ville att jag skulle be för henne och min första reaktion var "Neeej, nej nej nej, det där var nog inte Gud... Åh vad obekvämt, man gör ju inte sånt! Hon kommer ju tro att jag är knäpp!!". Vi hade pratat lite kort om att jag var kristen, men hon hade gjort det klart att hon inte trodde på något. De resterande tre timmarna av resan satt jag nervöst bredvid henne och förberedde mig mentalt. Jag planerade att fråga om jag fick be för henne precis innan vi var framme så jag kunde kasta mig av tåget om hon sa nej och det blev stelt...
 
Till slut börjar tåget sakta in och jag frågar henne om hon har ont någonstans. Hon berättar att hon lever med konstant smärta på grund av en olycka och precis när jag ska fråga om jag får be för henne börjar de ropa ut i högtalarna och jag kan inte säga något. Till slut blir det tyst och jag, lagomt supernervös, klämmer ur mig frågan: "Ehh, får jag be för dig?". Ett förvånat ansiktsuttryck följs sedan av ett svagt "Ja varför inte?". Så jag bad för henne, där på tåget. Jag vågade inte fråga om hon mådde bättre, men jag hade i alla fall bett.
För mig personligen var det här en slags seger. Jag vågade lita på att det var Gud som hade talat till mig och jag vågade göra något väldigt obekvämt och ovant. Visst, det kunde ha bara varit min egen tanke, men hellre det och jag agerade än att Gud faktiskt sade något och jag inte lyssnade och lydde. Jag menar, när skulle Gud inte vilja att vi bad för någon?
 
Veckans utmaning
Fråga efter Guds vägledning och var beredd att handla! Även om det är extremt obekvämt och ovant!
-Om du har några frågor till mig eller om du vill att jag ska be för något så är det bara att skriva i kommentarsfältet eller maila mig privat! ❤
 
  • Matthew 7:24 "Everyone then who hears these words of mine and does them will be like a wise man who built his house on the rock."
A thought struck me the other day, what if it the reason why there are so few Christians who regularly hear God speak is because he knows that we won't listen?! Because he knows what's in our hearts.

The woman on the train
A week ago, I sat on the train home from Norway, where I went to visit Daniel. The first three hours from Stockholm, I talked with the woman next to me. When I then went to go to the bathroom I asked God if he wanted me to say something special to her. I felt that he wanted me to pray for her and my first reaction was "Oh no, no no no, that was probably not God ... Oh how uncomfortable, people just don't do that! She will believe that I am crazy!!". We had talked a little about that I was a Christian, but she had made it clear that she didn't believe in anything. The remaining three hours of the trip, I sat nervously next to her and prepared myself mentally. I planned to ask if I could pray for her just before we arrived so that I could throw myself off the train if she said no and it became akward...
 
Finally the train started to slow down and I asked her if she was in pain. She told me that she lives with constant pain because of an accident and just when I'm going to ask if I may pray for her the train driver begin to cry out from the speakers, and I can't say anything. After a while, it went quiet and I, super nervous, asked her: "Erm, can I pray for you?". A surprised facial expression was then followed by a faint "Yes, why not?".So I prayed for her, there on the train. I dared not ask if she was feeling better, but I had at least prayed.

For me personally, this was a victory. I dared to trust that it was God who had spoken to me, and I dared to do something very uncomfortable and unfamiliar. Sure, it could have just been my own mind, but rather that and that I was acting from faith than that God actually said something and I did not listen or obey. I mean, when would God not want that we prayed for someone?
 
Challenge of the week
Ask for God's guidance and be ready to act! Although it may extremely inconvenient and awkward!
-If You have any questions or if you want me to pray for anything, just write in the comments section or email me! ❤